Seattle Seahawks vinner. Inte för att Patriots inte är bra. De är i finalen av en anledning, men när man skalar bort narrativen, studiotugget och de obligatoriska “allt kan hända”-mantrana finns en fråga som är mer avslöjande än alla andra; vilket lag är mest komplett?

I Super Bowl LX för mig är det Seattle Seahawks.

Det här Seahawks-laget har byggt den typ av helhet i sin grupp som vinner titlar även om du tittar tillbaka i retrospekt. Ett försvar, utan en tydlig spricka att hamra på, en offensiv som hittat balans i rätt ögonblick och special teams som inte bara “inte förlorar matchen”, utan kan vinna den på egen hand.

Seattles defense “Dark Side” är byggt för just den här matchen

Patriots quarterback Drake Maye har haft sina största bekymmer mot lag som kan skapa press, utan att behöva blitza sönder sin struktur med sin ”four man rush” och disciplin. Det är exakt den miljö Seahawks trivs i. Det är där de som lag verkar som bäst.

Det är klart att Patriots kommer få in några stora spel under matchens gång och skam vore annars. Det händer i en Super Bowl, men Seattle har verktygen för att göra de där extra-spelen; de s.k. undantagen genom ett förkrossande starkt försvar. När matchen går in i sin andra halva är det den typen av försvar som tvingar fram den där känslan hos en offensiv; att varje drive är ett prov, att varje tredje down blir tung, att varje fourth down “nästan” blir en punt. När Seahawks sedan kan kombinera disciplin i coverage med konsekvent tryck på Patriots QB Maye; det är då matchen börjar luta.

Offensivens styrka hos Seahawks – balans och rätt spelare i rätt form…

Den mest avgörande faktorn med Seattle för dagen är att de inte behöver vinna på ett sätt. De kan vinna på flera. När springspelet väl klickar, när Kenneth Walker kan ta sina yards och hålla sitt uppdrag på marken och kan ta emot bollar i luften från QB Darnold som en extratouch, då förändras allt. Då blir play-action mer giftig. Då blir passningsspelet mer effektivt och då kan Seahawks QB Sam Darnold spela med en s.k. “kontrollerad aggressivitet” som gör att matchen långsamt glider ur händerna på motståndaren Patriots. I den här matchen är nyckeln; QB Darnold till WR Jaxon Smith-Njigba. Det är inte bara en connection; det är nästan lite övernaturligt vasst dem emellan. Det är den sortens pålitlighet som gör att ett bra försvar till slut får för lite vila och att en match som är jämn på pappret blir ojämn i slutet.

Special teams; den bortglömda tredje fasen

Super Bowl avgörs ofta i marginalerna. Det vet alla. Det kan vara field position, en stor punt return, en drive som börjar vid 40 yardlinjen istället för 20 yardlinjen. Seattle har varit stabila på special teams hela året och de har nyförvärvet Rashid Shaheed (plockades vid trejd-deadline) som kan vända en match på ett ögonblick. Lägg till den australienske puntern Michael Dicksons förmåga att styra position och längd på sina sparkar, samt kicker Jason Myers när det blir tajt. Det gör att Seahawks har ett tydligt övertag i spelets mest underskattade fas som special teams kallas ibland.

“Ja, men Patriots då?”

Patriots är inte ofarliga. Deras försvar kan stå upp bra särskilt om de vinner line of scrimmage och kan störa QB Darnold i hans passningsficka. MEN. Det är just där Seattle i mina ögon ser mest redo ut. De besitter en offensiv linje som blivit bättre för varje slutspelsmatch. En identitet som blivit tydligare och en gameplan som inte kräver perfektion.

Jag tror inte på en utklassning. Patriots är för välcoachat, för stolta och för kompetent som lag för att bara falla ihop. MEN. I årets Super Bowl handlar det inte om vem som har ett par bra spel, utan det handlar om vem som kan hålla sitt spel starkt konsekvent drive efter drive över hela fyra quarters. Det laget för mig är Seattle Seahawks.

Om Seahawks inte låter Super Bowl LX bli för stort där i stunden för dem, då är vägen tydlig. Seahawks är mer kompletta. De kan vinna i fler faser. De har fler svar.

Seattle Seahawks lyfter The Lombardi Trophy. Inte för att det är ödet, utan för att de är bäst byggda för det…