Hur börjar man förklara? Att vara supporter till ett uselt lag är inte bara ett intresse; det är ett känslomässigt maraton. Varje säsong börjar med hopp, en glimt av “i år kanske det vänder”, och slutar med den där välbekanta känslan av tomhet. Man svär, stänger av TV:n, lovar sig själv att inte bry sig mer, MEN likväl sitter man där nästa match, nästa helg, med hjärtat i halsgropen och samma gamla dröm i bakhuvudet.

För det handlar inte bara om resultat. Det handlar om lojalitet. Om identitet. Om att stå kvar när det stormar och fortsätta tro, även när laget inte förtjänar det. För det är de facto så att vara supporter till ett dåligt lag är att leva på hoppet, och trots allt; någon måste ju stå kvar när det vänder. När det sedan vänder (för det gör det väl?!), då smakar segern bättre än för någon annan i världen.

Jag har varit Jets-fans sedan 70-talet och allt härrör från Broadway Joe. Joe Cool. Joe Willie Namath. Min fru har vid åtskilliga tillfällen stoppat mig från att döpa våra travhästar (har en mini-uppfödning hemma) efter Namath. Älskar karln. Han var den mest lysande stjärnan på NFL-himlen då det begav sig. The lights of New York som också är min favoritstad.

…MEN det har kostat på och i synnerhet sedan Woody Johnson köpte New York Jets år 2000 (tillsammans med sin bror Christopher) för facila 635 miljoner dollar. Det drabbade inga fattiga pojkar från New Jersey, utan deras farfar startade upp medicinbolaget Johnson & Johnson (med varumärken som bl.a. Tylenol och Band-Aid). MEN. Det har gått åt pipsvängen sedan dess och en sådär 25 år senare är Jets ett lag som ständigt förknippas med i att vara en s.k. rebuild. Jag förstår allas ”take” på det för jag känner egentligen likadant även om jag stoiskt försöker visa min kärlek till laget. Vi suger och har gjort länge. Det är fakta.

I tisdags hände det igen. Vi trejdade bort våra superstars för att ånyo skapa leverage när NFL-draften äger rum 2026 och 2027. Det är inte DÅ du skall var top of the list, utan det är när du höjer Super Bowl-bucklan; the Lombardi Trophy. Det känns som det är för sjuttioelfte gången i ordningen. Jag är med i flera interna och djupt rotade fanbases i New York och hela världen. Alla stod med gamnacke för en kort stund innan alla sedan vände blad och sade; ”…wow; vilka trejder och vilka draft picks vi fick…”. Ja; det är helt korrekt, men vi har också redan vänt blad för den här säsongen IGEN…

Jag är nog bitter när jag tänker på det. Det enda vi är bäst på är att vara relevanta när NFL-draften äger rum (inleder oss i frestelse och hopp) och höja priserna på MetLife Stadium när det kommer till biljettpriser och accessories. Typ så. MEN jag kanske svär i kyrkan nu, men om du har ägt ett lag i 25 år och bara satt det i rebuild efter rebuild så måste det vara ett ägarproblem. Full stop! Jag vill gärna se en försäljning och jag vill hemskt gärna se Gary Vaynerchuk köpa det. DÅ kan det hända mycket innanför väggarna i New Jersey…

PS. Jag har insett (för att undkomma konstant psykisk fan-ohälsa) att jag måste ”små-heja” på andra lag framöver. Jag menar Colts fick min favoritspelare Sauce Gardner och ser inte helt odugliga ut i nuläget. Låt oss gå på det.